rusning

Jag ska snart klä min svarta vägg med minnena jag samlat på mig, ett desperat försök att hålla kvar vid allt det som varit så att säga. På något sätt känns det värt att ha något bevarat från förut, även om det inte alltid är saker jag hade hoppats på att minnas. För hu r ska jag kunna förhålla mig till framtiden, om jag inte minns mitt förflutna? Det måste finnas något att relatera till, att jämföra med, annars syns inga framsteg och inga förändringar.

Mina vita väggar är kalla. Och fyllda av tecken jag inte förstår. De tar upp 75 procent av rummet också, vilket känns rimligt, eftersom 75 procent av mitt liv består av outgrundliga gåtor och saker som jag inte förstår. Livet är komiskt.

Ibland, eller väldigt ofta faktiskt, undrar jag vad folk tänker när de ser mig. Vad de tittar på, om de ser något, om de förstår eller hittar brister, kanske bara ser en grå klump. Eller ser de ett mensdoppat huvud på ett berg med två färgväxlande ögon? Jag skulle vilja veta. Vill veta vad jag ska ändra på, förbättra. Om det finns saker jag borde tänka på. För visst ser vi ofta brister i varandra? Vi kompenserar liksom varandra genom att fylla i andras skavanker med våra gena kommentarer. Det är läskigt, för jag vill inte att folk ska tänka så om mig, se alla felen och tyst kommentera dem för sig själva. Ändå gör jag det själv ibland. Varför är vi så kritiska mot varandra? När ska vi lära oss att se helheten?

Förmodligen leder nattens bravader till en Svälja klumpen-städning. Typ nu.