2012
Vänta ett tag... Var har jag sett det här förut?
Helt ärligt så vet jag inte vad jag förväntade mig av den här filmen egentligen; den var mest ett tidsfördriv för att underhålla mitt något miserabla sinne, som för tillfället valt att bosätta sig i ett svart hål. Med andra ord hade jag kanske inga förväntningar alls på den och det var, minst sagt, en jävla tur det.
Bortsett från att Sergels salong ett är pinsamt liten för att vara biografens största och att jag varken hade dricka eller godis att underhålla mig med, så började det helt okej. Om det berodde på att jag mentalt var ett oskrivet blad, eller om filmen faktiskt hade en vettig början låter vi vara osagt, för det tog inte många minuter innan feel good-känslan ersattes av ren förvirring. Vi fick möta filmens olika huvud- och bipersoner, alla inom loppet av tio minuter, vilket medförde ett smärre kaos i min inte alltför övertygade hjärna. Vad gör han där? Och vem är HON?
Till slut föll ändå pusselbitarna av människor på plats och jag kunde lugnt koncentrera mig på handlingen (vilken handling?). Under tiden av min förvirring hade tydligen hela LA hamnat under vatten och en vulkan haft utbrott i Yellowstone. Hm, spexat. Men vänta ett tag, var inte det där USA:s president? Åh, han offrar sitt liv. Så originellt.
Trots alla sprickor i marken, jordbävningar och tsunamis, så var det enda jag kunde tänka på under nästan hela filmen hur fruktansvärt törstig jag var. Om det var flodvågorna (läs: de inte alls så fascinerande animeringarna) eller inte, det lämnar vi ånyo åt sidan. Dock kan jag inte undgå att reflektera över hur otroligt mycket déjà vu-känsla jag fick av filmens familjekoncept; pappan hämtar ungarna hos ex-frun (mamman), som skaffat en ny och enligt ungarna roligare man. Ungarna, lillasyster och storebror, tycker att pappa suger. Pappan försöker ändra ungarnas åsikt genom desperata försök till gemenskap, under vilka själva katastrofen inträffar. Familjen återförenas när pappan räddat världen och alla blir glada. Låt mig tänka... Världarnas krig?
Ska jag vara ärlig, så är jag fruktansvärt mätt på amerikanska domedagsfilmer. Hur många har vi haft? Sju? Tio? Alla lika förutsägbara, alla lika usla. Independence day, Armageddon, Godzilla, The day after tomorrow, 28 dagar senare... Varför, undrar jag då, väljer man att göra ytterligare en, som dessutom är sämre än alla de tidigare? Den innehåller inte ens ett roligt skämt! Den har snott storyn från både tidigare filmer och bibeln, hur lågt kan man sjunka?
När filmen väl började närma sig sitt slut (jag trodde aldrig att det skulle komma), så valde man naturligtvis att dra ut på det, som för att späda på tittarnas lidande. Kampen om överlevnad skulle självfallet fortsätta in i de sista minutrarna, sekunderna och till och med EFTER dem. Det var så plågsamt att jag ägnade min sista uppmärksamhet åt de stackars satarna bakom mig, som inte verkade mer nöjda med filmen än jag var.
Förhoppningsvis inser Roland Emmerich att det här, i tittarnas ögon, faktiskt bara var ännu en av hans dåliga domedagsfilmer och står emot suget om att försöka övertyga oss med ytterligare en. Överlåt det till tyskarna, de kan göra bra undergångsfilm (läs: Das Boot).
God natt.
Helt ärligt så vet jag inte vad jag förväntade mig av den här filmen egentligen; den var mest ett tidsfördriv för att underhålla mitt något miserabla sinne, som för tillfället valt att bosätta sig i ett svart hål. Med andra ord hade jag kanske inga förväntningar alls på den och det var, minst sagt, en jävla tur det.
Bortsett från att Sergels salong ett är pinsamt liten för att vara biografens största och att jag varken hade dricka eller godis att underhålla mig med, så började det helt okej. Om det berodde på att jag mentalt var ett oskrivet blad, eller om filmen faktiskt hade en vettig början låter vi vara osagt, för det tog inte många minuter innan feel good-känslan ersattes av ren förvirring. Vi fick möta filmens olika huvud- och bipersoner, alla inom loppet av tio minuter, vilket medförde ett smärre kaos i min inte alltför övertygade hjärna. Vad gör han där? Och vem är HON?
Till slut föll ändå pusselbitarna av människor på plats och jag kunde lugnt koncentrera mig på handlingen (vilken handling?). Under tiden av min förvirring hade tydligen hela LA hamnat under vatten och en vulkan haft utbrott i Yellowstone. Hm, spexat. Men vänta ett tag, var inte det där USA:s president? Åh, han offrar sitt liv. Så originellt.
Trots alla sprickor i marken, jordbävningar och tsunamis, så var det enda jag kunde tänka på under nästan hela filmen hur fruktansvärt törstig jag var. Om det var flodvågorna (läs: de inte alls så fascinerande animeringarna) eller inte, det lämnar vi ånyo åt sidan. Dock kan jag inte undgå att reflektera över hur otroligt mycket déjà vu-känsla jag fick av filmens familjekoncept; pappan hämtar ungarna hos ex-frun (mamman), som skaffat en ny och enligt ungarna roligare man. Ungarna, lillasyster och storebror, tycker att pappa suger. Pappan försöker ändra ungarnas åsikt genom desperata försök till gemenskap, under vilka själva katastrofen inträffar. Familjen återförenas när pappan räddat världen och alla blir glada. Låt mig tänka... Världarnas krig?
Ska jag vara ärlig, så är jag fruktansvärt mätt på amerikanska domedagsfilmer. Hur många har vi haft? Sju? Tio? Alla lika förutsägbara, alla lika usla. Independence day, Armageddon, Godzilla, The day after tomorrow, 28 dagar senare... Varför, undrar jag då, väljer man att göra ytterligare en, som dessutom är sämre än alla de tidigare? Den innehåller inte ens ett roligt skämt! Den har snott storyn från både tidigare filmer och bibeln, hur lågt kan man sjunka?
När filmen väl började närma sig sitt slut (jag trodde aldrig att det skulle komma), så valde man naturligtvis att dra ut på det, som för att späda på tittarnas lidande. Kampen om överlevnad skulle självfallet fortsätta in i de sista minutrarna, sekunderna och till och med EFTER dem. Det var så plågsamt att jag ägnade min sista uppmärksamhet åt de stackars satarna bakom mig, som inte verkade mer nöjda med filmen än jag var.
Förhoppningsvis inser Roland Emmerich att det här, i tittarnas ögon, faktiskt bara var ännu en av hans dåliga domedagsfilmer och står emot suget om att försöka övertyga oss med ytterligare en. Överlåt det till tyskarna, de kan göra bra undergångsfilm (läs: Das Boot).
God natt.
Kommentarer
Postat av: Eimi
Tack för de övertyande orden! Anade redan första gången jag såg reklamen på TV att filmen var ännu en förutsägande "dommedagsfilm"! XD
Trackback
