rusning

Det är så smycket skit. Det snurrar i huvudet, absorberar hela min tankeverksamhet och jag försöker att inte tänka, undviker att beröra det som gör ont. Stockholm är enkelt, ingen frågar och det finns inte så många jag kan såra genom att vara en degformad zombie, som inte ens orkar svara på tilltal. Om det faktum att jag inte har gjort en enda skoluppgift under hela veckan är positivt eller inte vet jag inte. Allt jag levde för för någon månad sedan är plötsligt oviktigt, som om mitt väsen rymt hemifrån och lämnat ett skal kvar för självutplåning. Och oavsett hur många kilometer jag går är det samma ord, samma meningslöshet och uppgivenhet jag hittar när jag kommer tillbaka.

Meningen var att jag skulle stanna i Stockholm till onsdag nästa vecka, men jag fick nyss ett spydigt mail av skolan där det stod att min ledighet inte hade beviljats. Därför borde jag åka tillbaka nu på en gång, för att inte få massvis med frånvaro och skäll och besvikna blickar. Men med tanke på att jag gjort noll av det jag borde ha gjort, så kommer jag få det i alla fall. Åtminstone besvikna blickar. För det är sådant jag inte får göra - låta bli att göra sådant jag borde. Det är fel, fult och smutsigt. De vet att jag kan prestera och om jag inte gör det, vem tror de då att jag är? Hur ska de då se på mig?

En vecka av ickestress blåste bort lika fort som det där mailet raderades från min inkorg. Det är så hopplöst.