rusning

Att sitta i för stor kofta och sukta efter te. Sukta efter annat än det som finns här. Samtal och textmeddelanden kan skapa sådana enorma missfoster i en ens huvud. Bölder och tumörer, som värker och inte låter mig vara. Lyssnar på sånger om annat. Men vad är det där andra, som jag så ihållande söker? Hur ska man veta när man är glad? Och var kan jag fixa billiga stresstålighetsnivåer? Som om jag inte hade nog med melankoli. Eller förresten, jag är bara en sådan där som vill vara ensam. Och jag trivs med det, är det något som stör dig? Tydligen. Ja, vad är det som retar folk så enormt med att vilja vara ensam? Mitt enda husmorstips någonsin: Vill du reta folk, så säg dem att du är nykterist. Eller att du vill vara ensam. Och att du samtidigt är socialt inkompetent (läs: okompetent). För att du vill. Å andra sidan, så vore det på sin plats att skriva ett brev. Kanske till någon man inte har delat livet med på ett tag; som man inte riktigt har vågat konfrontera med sin existens på sistone. Det kan vara fint. På det sättet kan man göra folk glada. Ett sätt att göra folk mindre glada, är att vara den du är. För du är aldrig tillräcklig. Men det visste du antagligen redan. Man är nämligen bara tillräcklig för sig själv. Och då finns det väl ingen anledning att vara socialt kompetent? Mycket bättre att vara ensam.