rusning

Idag är en bra dag. Det är söndag, men inte en sådan söndag som man i vanliga fall tänker på när någon säger söndag, med ångest och rastlöshet och grubbel och labilitet. Nej, idag är en helt igenom ångestfri söndag. En finsöndag. Och det är bra, för då får jag gjort sådant som jag behöver få gjort. Som till exempel att skriva om ensilering. Och börja packa ner rummet. Tänk, inte ens en sådan ångestframkallande sak, som att packa ner det som under de senaste tre åren har varit ens hem, gör mig söndagsmelankolisk. Något måste vara fel. Eller så är det bara tanken på att något nytt snart börjar, som gör mig glad. Det är så tillfredsställande att kunna gå igenom ett avslut och känna att ja, jag är klar här. Det är över och det känns bra. Det är fint. Nu är det bara det bästa kvar.

Igår fick jag uppleva cruising för första gången i mitt liv. Det kan sammanfattas med lukten av bränt gummi, bönder och en mycket, mycket fin Corvette. Turligt nog var mina tre smulor med och det var kanske inte själva cruisingen som gjorde kvällen till en bra kväll, utan helt enkelt att få vara med människor man tycker om. Vi kom fram till att det är väldigt många fenomen ute i glesbygden, som inte existerar i exempelvis Stockholm. Som att gå på dans. Och cruising. Och dansband. Och burna med 240:n. Eller det existerar väl, men omfattningen går inte ens att jämföra. Här uppe är det mer regel än undantag. Raggarbilar och Jannez.

(Bild: Världens underbaraste och konstigaste klass).