rusning

Förundras över att jag aldrig kan stanna på samma plätt mer än några dagar. Vill alltid bort. Någon annan stans. Men vet fortfarande inte vart. Är rädd och skitlugn om vartannat, andas ojämt och gråter. Spyr bara för att huvudet snurrar för mycket. För att allting ska analyseras så jävla mycket hela tiden. I mitt huvud ska allting vara färdigplanerat gärna ett par år framåt och idag vet jag precis vad jag ska äta imorgon och i övermorgon och dagen därefter. Vill kunna stänga av och inte alls planera allt, inte alls ha kontroll och inte alls få ångest över att jag missar något. Inte alls få ångest över att det inte blir som jag vill, som jag har tänkt mig. Inte alls gråta. Inte alls. Vill somna och sova ett tag. Sova över några veckor, månader. Vakna upp och ha massor av plats i huvudet till allt som är viktigt. Inte det som är oviktigt. Som att jag borde ha sprungit i morse istället för att gå. Eller att jag borde ha bestämt mig för vad jag ska göra av mitt liv i höst. Inte det.

Sörplar mitt te, tar min sömntablett och går och lägger mig.

Idag är jag modig för idag har jag på mig mina blå byxor. För det första, så brukar jag aldrig våga ha byxor eftersom jag anser att jag inte passar i det. För det andra, så sticker ett par blå byxor ut betydligt mer än ett par vanliga jeansfärgade eller svarta. Men idag så ville jag ha byxor och eftersom blått är bland det finaste som finns, så tog jag mina blå byxor. Synd bara att jag var dumdristig idag igen och vägde mig, då ser man mycket tjockare ut när man ser sig i spegeln än vad man vanligtvis brukar. Kanske är det befogat, kanske inte. Jag försöker att strunta i det, i alla fall. Fast det är svårt. Det värsta är kanske att jag inte vet hur andra människor ser mig. De ser kanske bara ett rultigt flickebarn och tänker att "hon, hon har minsann ingen självdiciplin!" eller "hur kan hon låta sig själv bli sådär stor? Tänker hon inte på sin hälsa? Det är väl bara att äta nyttigare?" eller något. De vet inte om att jag haft konstig relation till både min kropp och mat. Att jag fortfarande har. Och det är inte direkt så att man vill springa fram till varenda en som kollar snett och säga att "du, jag har faktiskt haft ätstörningar och min ämnesomsättning är helt fuckad eftersom jag lät det hålla på så länge och det är såna som DU som får oss unga kvigor att hata oss själva!!!". Känns inte som en bra öppningsreplik. Kanske får man acceptera att man ser ut som man gör, hoppas på att folk inte drar för snabba slutsatser om mitt hälsotillstånd och titta tillbaka på de som inte kan hålla ögonen ifrån en. Lovar, egentligen stirrar de bara så mycket för att jag är så omåttligt snygg. Egentligen. Under allt trivselhull är jag en riktigt snärta. Vänta ni bara! Ni ska få se, ni snetittare.

Hinner inte alls skriva. Har varit på ett underbart vackert bröllop hos väldigt fina människor. Plockade blåbär på ett kalhygge och tittade ut över en sjö. Drack te och vaknade på natten av att den bedårande katten på bilden ovan gosade ner sig i min säng. Hade det oförskämt bra, helt enkelt. Och nu ska jag göra massor av annat. Tills vidare får ni hålla till godo med det här. Adieu.

Hade en mycket fin människa på middag och öl ikväll. Hon är en av de få jag har kvar från tiden innan jag flyttade och hon gör mig alltid lika faschinerad, glad och eftertänksam. Vi har en tendes att inte ses så ofta, men när vi väl gör det så blir det ofta långa, långa kvällar om allt mellan himmel och jord. Om allt vi varit med om, allt vi vill, allt vi funderar över och alla livets stora frågor. Hon är en av de få människorna jag kan göra ingenting med. Och troligtvis är hon också en av de jag skulle kunna göra allt möjligt med.

Det brister. Men om man ordnar upp allting utanför, om man håller hårt i principer och rutiner så märker nog ingen.

Vad är det för vits med att sova, om man ändå bara drömmer sig utmattad? I natt drömde jag tre drömmar, varav alla tre slutade med att jag på grund av olika omständigheter blev försenad till en middag med en vän. Var det inte en kombinerad lektion/konsert, så var det en utebliven skjuts eller arg exflickvän. Efter varje dröm så vaknade jag upp i panik och trodde att klockan var sent på kvällen nästkommande dag. Så oerhört drygt. Men å andra sidan så har jag oftast inga tider att passa och drömmen var därför helt obefogad. No stress.

För övrigt har jag hittat så mycket fina ugglor de senaste dagarna, att det nästan är farligt. Vill ju ha de flesta. Igår köpte jag de två ljuslytkorna på bilden och kände mig duktig, som inte köpte plånboken, paraplyet, muggen och allt det andra uggleformade också... Självdiciplin.

Nu inväntar jag åskan som utlovades på vädret igår, samt en mycket saknad vän. Sen måste jag ta jobbiga beslut, men det går alltid att skjuta upp.

Alltså, det här med att blotta sitt förflutna för människor jag inte har en aning om vilka kändes inte helt kalasbra. Nu har ju en del av er fått se i alla fall. Ändå var det ganska bra att tugga igenom lite gammalt skrot. Bra för själen. Kan varmt rekomenderas.

En dag som började i ångest, på grund av att jag gjorde något så dumdristigt som att väga mig; övergick i uppgivenhet och nu har landat i någon slags acceptans av tillvaron. Det är bara såhär det är och det är bra. Så, här har ni mig efter tre timmars sömn och diverse nära dödenupplevelser; med påsar under ögonen, potatisnäsa, skelögdhet, onoppade ögonbryn och på gränsen till fetma enligt BMI-skalan. You say tomato, I say fuck you.

Skulle hitta klänning att ha på bröllop, men fann de här istället.

Gry är här och hon kollar på Mulan. Jag kollar mest på nya objektiv. Det var meningen att jag skulle vara hemma och chilla nu i en vecka, men jag vet inte... Jag lyckas alltid ochilla. Ska alltid vara på väg någonstans. Igår drack jag te och åt kladdkakemuffins hemma hos C hela dagen. Det behövdes. Vi pratade om djupa saker, som vi brukar. Om relationer och hemmaboende och klädnypor och sådant. Så, egentligen gör det här ochillandet mig ingenting, eftersom jag aldrig behöver sitta ner och fundera över mitt liv. Kalasbra. Och jag hade tusen saker jag ville skriva om, men nu har jag sovit så länge att de försvunnit i minnet. Glömde min anteckningsbok hemma förut också, så allt smart jag kom på var jag tvungen att spara i huvudet och där var det redan fullt. En dag kanske jag kommer på vad det var.

Hade tänkt skriva något, men kan inte minnas vad det var jag ville berätta om. Går ut och springer, så kanske jag kommer på det.

Egentligen borde jag skriva det här inlägget först när jag skrivit om Arvika (vilket jag inte kan göra ännu, eftersom mina anteckningar finns på min mobil, som i sin tur är stendöd och laddarlös). Så ni får allting i rätt ordning. Men nu ordbajsar jag i alla fall.

Om någon känner sig estetiskt lagd och är i stort behov av att få rita något, så kan denna någon jättegärna få rita en sån här till mig. I lite mindre format bara, så att den får plats på en underarm. Så kanske jag, en vacker dag, vågar göra slag i saken och slutar vara hysteriskt rädd för att det ska göra ont (för det gör det ju, just face it).

Nu har jag packat en ny packning och åker mot Falun om någon timme. Imorgon bär det av vidare mot Arvika och sen hoppas vi att jag kan hålla mig vaken mitt i alltihopa. Nästa vecka ska jag åka på min nästnäst sista resa, sedan är det bara Göteborg och Östersund kvar i slutet av augusti. Sen ska jag sova. Jävlar vad jag ska sova.

Fyra dagar i Norrköping, tre av dagarna på SM och några kvällar vid en scen med Oskar Linnros, Moneybrother och Timo. Mycket fint. C och Gáski var bäst av alla och kom på en tredjeplats i b-finalen, totalt en åttondeplats! Jag var först sjukt nervös, sedan sjukt jävla stolt. Kalasbra. Utöver det så var det äckligt varmt;var det inte 31 grader, så var det 34 eller 29. Och stillastående luft. Mums. Och ständigt soligt. Såatteh... Nu är jag brunröd på ben, axlar, och armar. Resten av kroppen är lika kritvit som innan. Det var en upplevelse att se sig själv i spegeln, vill jag lova. Men på det hela taget var det fyra mycket, mycket välspenderade dagar, dels eftersom jag fick träffa många av de människor jag har saknat och dels eftersom det är något visst med islandhästvärlden och dess tävlingar. Svårt att förklara för den som inte givit sig in i det ännu. Men jag gillar det. Och i samma veva insåg jag hur mycket jag saknar litlamín.

Min frisör är så rolig. Varje gång jag ska klippa mig så klipper jag mig kort, eller det har jag åtminstone gjort de senaste fyra åren. Och varje gång så tittar hon mig allvarsamt i ögonen och frågar "är du säker på det här?". Jag svarar lika lugnt varenda gång att "ja, S, du vet ju att mitt hår växer ut på två veckor igen". Då brukar hon skratta och sen klippa. Det är ganska skojigt faktiskt, att ha hår som växer som ogräs både på längden och tvären. Ingen risk att man har samma frisyr för länge i alla fall, eftersom det efter en månad ser ut som om man använt stopp och väx i hårbotten.

Och vet ni! Oskar Linnros spelar i Norrköping ikväll. Och där är ju jag och mamma. Så himla passande. Dessutom, mina vänner, så ska jag se Den svenska björnstammen på Arvika. Kan bli bra. Kan bli galet bra.