rusning

Nu har jag klippt av mig håret igen. Och om några timmar åker jag till Norrköping. Totalt har jag varit hemma i Stockholm i åtta dagar, vilket är rekord för den här sommaren. Helt makalöst. På måndag åker jag till Falun och M. Sen är det Arvika. Galet. Nu jävlar ska jag äta lunch.

Två händelser den här sommaren har varit verkligt revolutionerande. 1: Jag har gått med bara ärmar. 2: Jag har haft uppsatt hår. Att jag aldrig gått med bara ärmar de senaste tio somrarna beror enbart på bristande självförtroende. Det senare, att jag nu har haft uppsatt hår, beror helt enkelt på att jag i dagens läge faktiskt har såpass långt hår att det får plats i en toffs.

Idag, när jag åkte buss från sjukhuset där mamma jobbar, så sprang det runt en väldigt glad kille med kamera. Han kryssade fram mellan de bussar som stod på sina hållplatser och tog fotografier av dem. Ibland gick han fram till busschaufförerna och pratade med dem. Vad han sa vet jag inte, kanske frågade han något. Han var i alla fall helt euforisk av att vara mitt bland alla de där bussarna. Han tycktes faschineras av dem. Eller så tyckte han bara väldigt mycket om att fotografera dem. Kanske både och. Han gjorde i alla fall mig väldigt glad där han sprang runt.

Jag måste sluta drömma de där drömmarna. De har återkommit i lite skiftande former i säkert två veckor nu. Hon säger alltid samma sak, "jag tycker inte om dig". Förstår mycket väl vad det vill säga mig, ändå gör drömmarna att saker och ting rivs upp. Minnen och hela köret. Väldigt obekvämt. Nu vill jag åka härifrån igen. Att fly från det som är jobbigt, det är ett moget sätt att hantera saker på. Jag lovar.

Gårdagens fångst. Det är livsfarligt att gå in i en bokhandel när de har fyra pocket för tre. Fick dessutom en mycket behövlig anteckningsbok av mamma, så nu kan jag äntligen börja kladda igen. Har saknat det, att klottra ner sida efter sida med fragmentariska tankegångar. Fast det värsta är första sidan, när man precis ska skrva ner det första, absolut första ordet i hela boken. Det kommer alltid vara det som står först och man vill att det ska bli så epic som möjligt, blir nervös och försöker klämma fram något riktigt djupt som "livet" eller "hur?" eller något. Sen brukar det i alla fall alltid sluta med "bajs" eller något annat blasé. Den här gången tänkte jag att när jag öppnar boken för att skriva, så ska jag bara skriva det första som kommer för min inre syn. Är det då "bajs" - må så vara. Tänkte att det skulle bli en prestationsångestfri anteckningsbok. Min första, i så fall.

Hittade min jättegamla blogg, på wordpress, och förundras över vilken enorm förändring man kan genomgå som människa. För jag är inte alls samma person nu, som jag var då. Det går nästan inte ens att jämföra. Tittade även igenom min förra blogg på blogg.se och även där är skillnaden till nu ofattbart stor. Och det gör mig glad, för jag vill inte vara den jag var förut. Inte alls. Hela mitt mönster var annorlunda, mitt sätt att tänka och skriva, min inställning och min intution. När jag läser, så slår det mig att det inte alls är konstigt att jag hade så mycket ångest, paniksyndrom, ätstörningar och självskadebeteende. Det är faktiskt helt logiskt, när jag ser hur jag var. Eller, kanske blev jag så på grund av allt det där. I vilket fall som helst så blir det också tydligt varför jag knappt känner av något av det längre. Minst av allt självskadebeteendet. Och det är jag tacksam för. Att jag har fått bli den jag är idag.

När jag ser förändringen så blir det också självklart varför jag tänker som jag gör kring relationer och förhållanden. Jag tror verkligen inte på att alla människor är gjorda för att leva i livslånga äktenskap, även om exempelvis mina föräldrar är levande exempel på att det faktiskt går. Men det är just det; det går. För vissa. Jag skulle aldrig kunna lova någon evig trohet och kärlek. Jag tror att de förändringarna man genomgår i livet gör att man inte kan leva med samma människa för alltid. När vi utvecklas och ändrar oss, så skapas nya behov och nya beteenden, nya delar av en själv. Då behövs förändring. Eller åtminstone att man får vara själv. Jag vet inte, jag är kanske helt ute och cyklar, men jag tror inte att det bästa alltid är att stanna med en och samma människa. Det är nog ibland det som leder till otrohet. Och svek. Annars skulle det väl inte ha funnits? Och visst kan man jobba med sitt förhållande och söka hjälp, men i slutändan måste man fråga sig; är det värt det? Är det här bäst för mig? För om man inte gör det, som är bäst för en själv, hur ska man då kunna leva med det beslutet? Att man har svikit sig själv? Jag hade inte kunnat göra det och därför gick det som det gick med mitt förhållande också. Och det finns kanske människor som anser att det är själviskt och egoistiskt, men om vi inte tar hand om oss själva - hur ska vi då kunna vara hela nog att ta hand om varandra?

Nej, jag tror att själva begreppet förhållande måste reformeras lite. Ett förhållande kan se ut på så många sätt, men folk tror blint att det enbart handlar om två människor som lovar varandra evig trohet och kärlek. För mig handlar det mer om att kunna leva med varandra, så länge det passar båda och utan att känna sig tvingad, begränsad eller mindre fri. Ska jag vara ilag med någon, måste den människan tycka det är okej att jag inte lovar saker som att älska denne i all tid och evighet. Och vi måste ha samma värderingar kring trohet. För min syn på svek och otrohet handlar inte om att man enbart ska knulla med den man är tillsammans med och att man absolut inte får kyssa någon annan eller liknande. Det handlar mer om att gemensamt komma fram till vad man vill med förhållandet och var man anser att gränserna ska gå.

Nu blev det kanske flummigt, men jag hoppas att ni inte tycker mindre om mig för alla mina konstiga åsikter. Nu ska jag bruncha med C och glassa i Rålis. Puss och gos.

Har testund. Klockan tre dricker man te, så är det. Bakade scones. Imorgon åker jag ut till landet igen, eftersom det ska bli så äckligt varmt och den här staden får mig att vantrivas. Men det är skönt att vara hemma. Skönt att inte behöva göra något på ett tag. Ska åka båt, sova, bada och läsa. Inget mer. Nästa vecka är det SM och då behöver jag vara pigg.

Vaknar och tar tag i allt det som andra inte orkar. Fixar. Donar. Vill städa undan alla tecken på att allt inte är bra. Vill polera ytan, så att ingen märker alla fläckar, rispor och ojämnheter. För vad skulle folk tro? Men det går på rutin, numera. Rutinmässig undanröjning av bevis. Och jag gör det gärna. Inte för att det ofta kommer någon hit, men om det hände så måste jag i alla fall framstå som något jag inte är. Som något folk tror att jag är. Att upprätthålla fasaderna är vår tids främsta överlevnadsvillkor. Det är något som måste göras, helt enkelt.

Det är lustigt hur man, när man väl hittat sig själv, inser att man måste gömma sig. Att självinsikten egentligen inte handlar om att i slutändan kunna älska sig själv, utan att förstå att man faktiskt inte duger som man är. I alla fall inte för alla människor. Och en vanlig människa hade kanske inte sett det som ett stort problem, men när man har ett tvångssyndrom av sorten "totalt tillfredsställande av alla parter" blir det ett mindre nervöst sammanbrott. Och där någonstans måste man genmgå ytterligare en totalrensning av sig själv, för att komma fram till vilka människor man egentligen vill ha omkring sig; de som tar en för vad man är, eller de som helst önskar att man var någon annan. För det är inte sällan som man själv tycker väldigt mycket om människor ur båda grupperna. Sedan måste man fundera över; är det värt att ändra sig själv för människor, som inte älskar en för den man är? En svår och mycket komplex fråga. För å ena sidan ska man inte utplåna sig själv genom att omge sig av människor som inte tar en för vad man är, men å andra sidan kan du få kärlek och vänskap från alla de människor du älskar genom att genomgå en smärre förändring. Åtminstone med de sistnämnda människorna. Och att bete sig olika med olika människor är väl snarare regel än undantag, eller? För det finns olika grupper att tillfredsställa. Eller är det där bara min önskan om att alla ska bli nöjda? Kanske. Och det blir väl lätt lite kluvet att vara fem olika personer i en samlad kropp. Kanske. Det enda man kan göra är nog att acceptera att man bara kan tillfredsställa vissa människor med den man verkligen är. Dessutom är man i slutändan ändå själv om att stå ut med sig själv, så där är det kanske mest givande att börja.

Höll på att glömma: låtlistan för juni.

Hektiska dagar har flugit förbi. En hel hektisk månad, för att vara ärlig. Försöker vara på alla platser, men tappar bort mig själv på alla tåg och bussar och stationer. Sover bitvis inte alls, andra gånger alldeles för mycket. Men allt farande och flängade ger stund för eftertanke. Synd bara att jag inte har köpt mig ett anteckningblock ännu. Och synd att jag nu inte har pengar nog att faktiskt köpa ett. Så mitt huvud är numera inte bara fullt av intryck från Sveriges alla hörn, fina vänner och nya möten, utan också av fragmentariska dagboksinlägg, skrivna under alla timmar på räls och hjul. Det finns så mycket jag vill skriva om. Men jag saknar den spontaniteten som fanns när man var liten; att inte reflektera så mycket över själva formen, stilen och alla lagar och regler - bara spotta ur sig allt som samlade damm innanför pannbenet. Det vore så skönt att inte bry sig om hur det skulle bli i slutändan. Bara skriva.

Två mycket representativa bilder från midsommarhelgen, som vi valde att spendera i stugan på Blidö. Jag och mina små kycklingar, typ. Vi hade väldigt roligt, väldigt mysigt och väldigt, väldigt mycket öl. Det var fint. Nu är jag tillbaka i den här äckliga, varma och trånga staden och fick idag bittert lära mig att man inte ska raka ben som är fulla av myggbett. Det svider. Dessutom blev jag nyss ruinerad av Arvika och festivalbussen, såatteh... Ett jobb ska jag nog skaffa mig, sen. I sinom tid. Förutom Arvika blir det även Stockholm Pride, fast dit kommer jag färdas som volontär. Har man inga vänner som vill gå, får man göra det själv och då kan man ju göra en insats när man ändå inte har några andra människor att ta hänsyn till. Göra två flugor på smällen, så att säga.

Mitt i alla modiga handlingar jag genomför nu, så kan jag inte riktigt förmå mig själv att ringa vårdcentralen. Alltså, det är egentligen bara att lyfta luren, slå numret och berätta att "hej, jag kan inte sova, some help plz?". Men nä, jävlar vad svårt det ska vara. Och jag ska numera föreställa vuxen. Det blir spännande att se hur det går.

Och ni! Jag fick i förra veckan reda på att min asballa moder har haft Oskar Linnros i scouterna, när hon var scoutledare på stenåldern. HUR coolt är inte det? Vad som är mindre coolt är mitt hår. Den där klipptiden nästa vecka har verkligen lyst med sin frånvaro. Nu ska jag förvisso ner till Skåne imorgon och där lär jag inte behöva spöka ut mig. Ridhjälmen gör jobbet åt mig. Men färga skulle jag definitivt behöva, om nu inte fyra centimeter blond utväxt helt plötsligt blir jävligt inne. Då är sommaren räddad, vill jag lova. Jag får maila Ebba von Sydow och fråga om hon kan kirra det.

Lyssnar på sorlet utifrån och småler åt tanken på framtiden. Eller nutiden, kanske det är. För det är nu det händer. Också. Har gjort modiga saker hela dagen och är stolt över mig själv.

Imorgon ska jag baka bröd, möta M, T och A på stationen, handla mat och annat inför midsommar och sedan åka buss ut till landet. Sedan väntar en galet fin helg. Med galet fina människor.

Det är märkligt hur ens spegelbild kan förändras. Utan att kroppen gör det. Man bara tänker på ett annat sätt.

Har haft en bra dag. En findag. Träffade N i stan och handlade upp mitt inte så gigantiska kapital för dagen. Satt i Kungsträdgården och lät dagen flyta förbi. Nu har jag druckit öl med C hela kvällen. Det var mycket, mycket bra och roligt. Det var längesen. Det är så märkligt, för vi träffas så sällan men ändå, när vi ses, så är det som att vi aldrig varit ifrån varandra. Helt makalöst. Den människan kan jag fan i mig berätta allt för. Men det är svårt med sådana relationer; människor man har känt i vad som upplevs som en evighet (sju år ÄR lång tid), men som man inte träffar så ofta som man önskar. Äsch, det löser sig. Hon är bra. Nu ska jag sova.

Jag tycker, som bekant, om te. Väldigt mycket. Har man mig som inneboende, så får man räkna med att det är mig och mina téer man har som inneboende. Det fick min kära mor och far befara i samband med att jag tog studenten och flyttade till Stockholm igen. De dricker inte te. Alls. Över huvud taget. Ändå är deras kök numera fyllt till bredden av just te. Förstår inte alls hur det kunde gå till.

När det gäller själva förtäringen av te, så har jag upptäckt en hel del olika vanor hos folk. En del dricker téet precis som det är, andra ska ha kallvatten och socker i medan en del till och med har kondenserad mjölk i. Det sistnämnda känns mycket märkligt. I te ska jag ha: mjölk och honung (för tillfället har jag honung från J i Skåne), om det inte det är grönt eller rökt te. Då ska man dricka det som det är. Möjligtvis kan jag ha honung i vissa smaksatta gröna téer, men långt ifrån i alla. Helst dricker jag svart te, gärna Earl Grey cream. Mums. Någon som dricker te på annat sätt?

Nu ska jag dricka - wait for it - te.

Har förälskat mig i min hemstad igen, så nu är allt som det ska vara. Eller nästan, i alla fall. Spenderade hela dagen i solen och värmen, bland turister från alla möjliga länder och städer, i ett dagen-efter-bröllopet-Stockholm som nästan svämmade över av kärlek och välvilja. Inspekterade livrustkammaren och åt mat i Gamla stan. Gick ner till hamnen där Dannebrogen gav sig av mot hemlandet och skådade detta med en Lakritspuck i käften. Finfint. Och sen! Sen, mina vänner, såg jag Hamlet på Stadsteatern. Mums. Den överträffade faktiskt mina förväntningar med råge (kanske främst unge herr Skarsgård, då) och mina medpublikanter instämde - såpass att skådespelarna fick stående ovationer. Mycket, mycket bra gjort. Nämnvärt är också den stora skara Familjemedlemar jag fick syn på i publiken. Alltså, Familjemedlemar som i flator och bögar och andra normbrytarkompisar. Såg två flatpar, ett bögpar och en hel drös poteniella hbtq:are. Min gaydar gjorde utslag lite överallt, minst sagt. Så nu vet jag var man ska hänga. Stadsteatern fo sho. Nä, skämt å sido så var det faktiskt galet skön stämning. Inte alls som på Dramaten eller Operan, där alla klär upp sig till öronen och ser ut som de har skitit på sig, en vanlig söndagskväll, bara för en föreställning! Nej, bättre var det här. Man kan till och med kirra sista minutenbiljetter, hur bra är inte det? Så, nu har jag hela programmet för sensommaren och hösten på mitt skrivbord och imorgon ska jag göra en detaljplan. Är man under tjugofem, så betalar man enbart hundra riksdaler. Hur bra är inte det?! Stadsteatern, here I come.

Är på Dille igen. Inte av någon lycklig, sötsliskig återföreningsanledning, utan på grund av att det två dagar efter studenten skedde en bilolycka, i vilken en ur vår underbara klass var med. I söndags avled han, Johan, på grund av de skador som olyckan åsamkat honom. Alltså är jag, M och J med flera här idag för att gå på den minnesstund, som skolan anordnat. Jag vill inte vara här. Eller, jag vill vara med på minnesstunden, men att sitta i ett kök på den platsen som var ens hem och lycka under så många år, av en anledning jag inte ens kan förmå mig själv att acceptera, det är fruktansvärt. Allt kryper på mig och jag vill bort, bort, bort. Här ifrån. Vill komma tillbaks hit och vara glad. Jag tror alltid att det kommer vila något över den här platsen nu. Alltid något.

Johan var en enormt ödmjuk, begåvad och vänlig människa. Han hade en förmåga att charma alla. Och han kunde argumentera emot mig i så gott som allt jag sa. Han fattas oss. Och det går inte riktigt upp för mig, att det faktiskt har hänt.

Åker tåg. Ser på människor. Läser tidningar. Formar framtidsplaner innanför pannbenet och kramar mamma. Dricker kaffe istället för te. Sover hejdlöst. Drömmer mardrömmar, vaknar kallsvettig. Sover djupt och drömmer inte alls. Äter. Försöker planera. Försöker samla. Blir rastlös. Går runt på samma fläck och analyserar. Sorterar. Exemplifierar. Bryter regler för mig själv, undviker att gå ut. Längtar bort. Längtar hem.

Allt är vrickat. Skevt och fel. Och det går inte in i mitt huvud. Kan inte ens förmå mig att gråta, mitt medvetenade har valt att inte ta till sig det som hänt. Försöker samla alla mina små kycklingar, vill hålla om dem och trösta dem. Vill säga att det kommer bli bra. Att på natten blir det hemska mycket värre än det är och att vi kommer klara det här. För jag vill inte att de ska vara rädda.

Åker ut till landet och somnar i bilen, vaknar upp och inser vad som hänt. Har G med mig. Hon håller mig lugn och hon gör mig glad. Försöker minnas. Andas in junidofter och trädens lummighet. Går genom lövsalar och i fuktigt gräs, lyssnar på koltrastar och vill inte erkänna att det har hänt.

Äter mat. Äter mat på Hermans. Träffar människor. Berättar vad som har hänt och kan fortfarande inte gråta. Allt är overkligt. Tiden seglar framför mina näthinnor och är för mig inte mer än en målning, någonting jag inte kan ta på fullt allvar. Det skrämmer mig och jag måste hålla i mig. Frågar mig själv hur jag ska kunna hålla alla flytande nu. Får inget bra svar. Bokar biljett och åker i väg.

det är så ofattbart